Lillan86

Jag låg nyss i ett varmt dränkande bad och funderade. Varför känns det som att just för tillfället finns det alldeles för många tillits-frågor i min omgivning. Vem ska man lita på, vem ljuger?

Det fick mig att börja fundera. Vad är egentligen tillit? Att tro blindt på varje skrivet eller sagt ord som slängs ut av ens omkrets, är det att lita på en person? Eller är det bara naivt? Litar inte jag på min vän om jag tänker till två gånger innan jag köper det hon har sagt. Om jag någongång tvivlar på att hela sanningen har kommit fram, är jag en illojal vän då?

När får man tillit? Tillit skall förtjänas säger man ju. Men hur förtjänar man den? Är det någon som räknar poäng på varje bevarad hemlighet eller är det tiden som är indikatorn på att man är värdig? Kan man någonsin vara säker på en person? Vågar man någonsin lita fullt ut på en annan människa? Din man sen fem år tillbaka kanske helt plötsligt våldtar eran dotter medan du är på jobbet. Det kunde du aldrig tro om honom men hur kan du vara säker? Tänk så många barn som blir våldtagna av familj och släkt. Deras mammor/pappor kunde aldrig i sina vildaste fantasier tro att det skulle ske. För man litar ju på sin "morbror", "morfar", "syster".

Om inte tillit finns i ett förhållande, kan det förhållandet någonsin funka? Kan man leva med en person utan att lita på denne? Om din pojkvän/flickvän misstror varje förklaring till sen hemkomst eller avstängd mobil. Är det ett fullvärdigt förhållande? Kan ett sådant förhållande vara?

Eller är tillit helt enkelt överskattat? När man frågar samhället vad det viktigaste i en relation är (oavsett relation) så brukar svaret alltid innehålla: Ärlighet, Lojalitet, Respekt, Tillit, Kärlek osv.... Men är det verkligen så? Skulle man inte kunde klara sig utan tilliten i ett förhållande och ändå vara lycklig?

Svenska samhället har ofta en blind tro till myndighetsfigurer. De ska styra vårat land och se till att alla svenskar har det bra. Men ändå hörde jag senast igår på nyheterna om folk som använt sina kreditkort för att handla - och skattebetalarna får stå för kalaset. Deras klädinköp blev "arbetskläder" och familjesemestern blev "arbetsresa".

Ska man lita på sina arbetskamrater? Alla går vi till arbetet och ler och är trevliga, men litar vi på dom? På något sätt är det ändå djungelns lag som råder på var arbetsplats även om alla ger sken av att samarbeta och vara en välfungerande grupp. Den som har flest allierade på arbetsplatsen håller längst. "Oh, jag måste berätta en sak - Lova att du inte säger något!!" Den frasen har nog alla hört i rökrutan. Och sen går man in till sitt kontor och ler falskt mot arbetskamraten som hade gjort det där som du verkligen var tvungen att berätta.

När förlorar man någons tillit? Vad krävs för att man skall bli opålitlig?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet själv att jag är alldeles för jävla naiv och tar det mesta som ärligt och välmenande. Mer än en gång har jag fått bryska uppvaknanden när folk inte visade sig vara det man trodde. När lär jag mig?

Det sägs att de enda sanningar man får är från barn och hundar.
Jag tror jag ska följa den regeln.

 Jag delar min lägenhet med ett spöke. Nej jag skojar inte. Jag har ett spöke. Och Nej det är inte bara min spegelbind på morgonen som jag ser. Inte för att jag har sett något. Bara små snabba skymtar. Små fragmentsbilder. Men jag vet iaf. För man måste inte se allt för att man ska tro, eller hur?

Iaf, åter till ämnet. Mitt spöke gör sönder mina lampor. Hela tiden så går glödlamporna sönder. Mitt spöke flyttar också på mina saker. FAKTISKT! Mitt spöke för massa ljud på kvällarna, oftast slänger han något på balkongdörren... Ibland får jag också en stark känsla av att jag inte är ensam i lägenheten. En kväll när jag kom hem så var jag stensäker på att någon var där. Jag tände alla lampor och tittade överallt, men såg ingen. Känslan fanns kvar så jag tog mina grejer och stack. Pallade inte vara kvar.

Men det absolut värsta med mitt spöke är att det äter upp alla godsaker. Kakor och glass bara försvinner. Ungarnas godis också. Ibland kan jag få en snabb skymt i spegeln och se spöket framför mig, mumsandes på allt gott. Det värsta är att eftersom spöket är genomskinligt så ser det precis ut som om det är jag som äter allt... Skrämmande som fan .....:S

Mitt spöke är väldigt konstigt, för jag förstår inte vad det vill.