Lillan86

Ibland verkar saker så omöjliga. Men så minns man att det fanns något där. Tar det aldrig slut? Jag vill börja om från början. Bli tom igen. Är det omöjligt? Längtar efter en nystart. Men ändå så saknar jag det :/ Jag vill tillbaka






Kärlek. Världens vackraste varelse

Ibland mår jag lite illa.  Kanske beror det på att jag har otroligt svårt för fjortisar eller för att jag kanske var världens största fjortis själv när det begav sig. Men nu mår jag faktiskt lite illa.

Jag minns dagarna med för mycket mascara, blåa slingor och kläder som visade tuttar, mage och ass... (på den tiden då jag var liiiiten ja, för sisådär 5år och 2grav. sen) Det vita läppstiftet som bara va såååå coolt och glittrande nagellack som man gärna målade utanför. Jag kommer ihåg den tiden då man skröt högt om vilken jääääävla fylla man hade dagen innan på bussen och man berättade för alla som ville (och inte ville) höra att ikväll ska jag minsann på världens hemmafest i hjällbo och där har dom faktiskt HB faaaan va ja e coool! Och sen hånglade man med tre och blev tillsammans med två som man helst skrev upp på sin Lunar-sida också. Sen målade man stora hjärtan på händerna och armarna med deras namn så att alla kunde se hur många killar som ville ha en. För man va ju såååååå het...

Det är iaf skönt att se att denna underbara kultur hänger kvar. Skillnaderna är bara att Lunar utbytts mot nattstad, hårslingorna är utbytta mot silikonpattar eller tungpiercingar, HB är utbytt mot Merlot Blanc (eller nått vafan vet jag) och festen i Hjällbo är utbytt mot Berså.

Men det är lugnt flickor små, om några år kommer ni skämmas som sig bör. För tro mig, era "kaxiga" attityder och "heta" kommentarer om hur fula eller feta resten av världen är kommer slå tillbaka rätt hårt när ni sitter i en trailerpark med 3 ungar och en skogshuggarman. Men tills dess så önskar jag er lycka till.

Fan vad jag älskar mitt liv just nu <3

Bet av en bit av min visdomstand när jag snodde Lucas PEZgodisar. Karma eller nåt? Känner redan hur jag har förlorat en del av min kloka aura. Undra om jag kommer räknas som begåvningsnedsatt nu då? Eller om jag kanske var det redan innan? Seriöst så vet jag inte vad jag pratar om, min Ä L S K A D E son tyckte det var vettigt att vakna halv 8 idag så jag sitter i dvala och äter frukost (PEZ och coca cola) 

Bor fortfarande kvar hemma hos föräldrarna efter inbrottsförsöket häromdagen. Vågar knappt gå hem för att hämta kläder så mammas tvättmaskin går varm.... Jag fattar inte varför dom/den/det skulle in i just min lägenhet men tack gode guuuud att jag var iväg just då. Annars hade jag nog dött av hjärtstillestånd. Men asså folk e fan inte kloka. Mellan klockan 11 och 1 försökte dom bryta sig in. Mitt på ljusa dagen! Får tacka den räddande ängel som skrämde bort dom, för låset var halvt borta när dom slutade.

Imorgon skall jag glömma mitt liv en stund för en tjejmiddag ute på restaurang. Som vanligt när jag är på socken så har jag cravings på Bamboo, sen vill jag ut och se människor. Levande människor! Inte bara dom på tv. Utan sådanna som man kan röra vid. Woooooh

I veckan måste jag ut till Backaplan och köpa present till min älskade lilla mor som fyller på lördag.
Någon som vill följa med? Jag har shoppingcravings och alla dissar mig. Det här ska jag komma ihåg!

FUCK.... hittade en till tandflis i munnen =( aldrig mer pez til frukost....

Ursäkta men jag pallar inte fler supermorsor. Satt på vårdcentralen idag och såg än den ena, än den andra komma injoggandes. De drog av sig sina termobyxor, tog av sig tumvantarna och knäppte upp barnens ullkoftor med broderade får. Sedan tog de på sig tossorna, och satte sig i lekhörnan för att ha högläsning medan barnen mumsade på en morot.

Dom verkar invadera Göteborg med sina rosenröda kinder och skogspromenader. De käkar groddar och sojabönor tillsammans med barnen samtidigt som dom utövar psykologisk pedagogik, eller något annat modeknep för att barnen ska "växa som individ"  eller nåt annat skit.

Vafan är det för fel på att klä sin unge i snygga jeans och skjorta? Är jag dålig morsa för att mitt barn får äta på Donken på helgen? Och för att våra mellanmål brukar bestå av danonino-youghurt eller smörgåsrån?
Är det konstigt att jag hellre tar min son på bio eller Lek och Buslandet istället för att tvinga honom (och mig) att frysa arslet av sig i -20grader? Och är det så udda att jag behandlar min son precis som en jämlik, och blir arg på honom när han dummar sig? Orka sitta och förklara konsekvenser eller det sociala systemets språk för en 3åring som skiter fullständigt i dig? Erhm aja, jag kanske inte är någon supermorsa då.

Men vem fan bryr sig?

JAG HAR BESTÄMT MIG!

Jag ska bli känd med min blogg. Och jag har planen utlagd framför mig.

Jag börjar med att ta massa kort på mig i icke-smickrande kläder, alldeles för mycket makeup och sånna där tuffa t-shirts där det står "Dont hate me cuz Im beautiful".
Sen ska jag börja sär skriva alla meningar i min kändis blogg. Då kommer jag bli super känd.
Därefter kommer jag börja skriva fula saker om alla andras bloggar, hur patetiska dom är, hur ful hårfärg dom har och hur deras pojkvänner är dåliga i sängen. Sen går jag såklart in och kommenterar på deras bloggar också för att vara säker på att dom läser min. Då kommer dom kommentera min blogg i stil med, "Din feta kossa! Vem tror du att du är?" Och jag kommer svara något sjukt kaxigt som "Jag är allt du vill vara och lite till". Då kommer dom bli ännu argare och skriva att jag är patetisk, misslyckad, hora osv osv... Självklart har jag då ett klatschigt svar på lut och säger då "Dont hate the player, hate the game".
Sen går jag vidare till att skriva skit om massa kändisar, som att jag såg Alex Schulman hångla med Lasse Brandeby och att Elin Kling hade på sig nylonstrumpbyxor med en maska! Efter det så kommer min läsarkrets vara relativt stor, vilket innebär att jag kan börja med "dagens outfit" eller "dagens makeup-tips" där jag förklarar för er att man inte kan använda storrutigt och randigt samtidigt, och att brunt läppstift inte är coolt.

Där kommer min blogg bli topplistad, min läsarkrets kommer vara uppe i 10,000 minst, tidningar skriver om mina hatattacker och jag blir inbjuden till Singing Bee Celeb. Då kan jag tagga ner lite, och bli mer neutral. MMS-bloggar om när jag klipper naglarna eller äter nudelsoppa till lunch är standard och den mallen måste jag ju följa samt korta inlägg om hur mina fötter luktar i de nyinköpta skorna.

DÅ; slutligen!; kommer min blogg vara genomkänd. Den kommer vara ett dagligt samtalsämne och äntligen kan jag slutligen ägna mig åt det som verkligen intresserar mig. Min gödseltillverkning och min potatissamling. Jag kan förändra världen!

Jag låg nyss i ett varmt dränkande bad och funderade. Varför känns det som att just för tillfället finns det alldeles för många tillits-frågor i min omgivning. Vem ska man lita på, vem ljuger?

Det fick mig att börja fundera. Vad är egentligen tillit? Att tro blindt på varje skrivet eller sagt ord som slängs ut av ens omkrets, är det att lita på en person? Eller är det bara naivt? Litar inte jag på min vän om jag tänker till två gånger innan jag köper det hon har sagt. Om jag någongång tvivlar på att hela sanningen har kommit fram, är jag en illojal vän då?

När får man tillit? Tillit skall förtjänas säger man ju. Men hur förtjänar man den? Är det någon som räknar poäng på varje bevarad hemlighet eller är det tiden som är indikatorn på att man är värdig? Kan man någonsin vara säker på en person? Vågar man någonsin lita fullt ut på en annan människa? Din man sen fem år tillbaka kanske helt plötsligt våldtar eran dotter medan du är på jobbet. Det kunde du aldrig tro om honom men hur kan du vara säker? Tänk så många barn som blir våldtagna av familj och släkt. Deras mammor/pappor kunde aldrig i sina vildaste fantasier tro att det skulle ske. För man litar ju på sin "morbror", "morfar", "syster".

Om inte tillit finns i ett förhållande, kan det förhållandet någonsin funka? Kan man leva med en person utan att lita på denne? Om din pojkvän/flickvän misstror varje förklaring till sen hemkomst eller avstängd mobil. Är det ett fullvärdigt förhållande? Kan ett sådant förhållande vara?

Eller är tillit helt enkelt överskattat? När man frågar samhället vad det viktigaste i en relation är (oavsett relation) så brukar svaret alltid innehålla: Ärlighet, Lojalitet, Respekt, Tillit, Kärlek osv.... Men är det verkligen så? Skulle man inte kunde klara sig utan tilliten i ett förhållande och ändå vara lycklig?

Svenska samhället har ofta en blind tro till myndighetsfigurer. De ska styra vårat land och se till att alla svenskar har det bra. Men ändå hörde jag senast igår på nyheterna om folk som använt sina kreditkort för att handla - och skattebetalarna får stå för kalaset. Deras klädinköp blev "arbetskläder" och familjesemestern blev "arbetsresa".

Ska man lita på sina arbetskamrater? Alla går vi till arbetet och ler och är trevliga, men litar vi på dom? På något sätt är det ändå djungelns lag som råder på var arbetsplats även om alla ger sken av att samarbeta och vara en välfungerande grupp. Den som har flest allierade på arbetsplatsen håller längst. "Oh, jag måste berätta en sak - Lova att du inte säger något!!" Den frasen har nog alla hört i rökrutan. Och sen går man in till sitt kontor och ler falskt mot arbetskamraten som hade gjort det där som du verkligen var tvungen att berätta.

När förlorar man någons tillit? Vad krävs för att man skall bli opålitlig?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet själv att jag är alldeles för jävla naiv och tar det mesta som ärligt och välmenande. Mer än en gång har jag fått bryska uppvaknanden när folk inte visade sig vara det man trodde. När lär jag mig?

Det sägs att de enda sanningar man får är från barn och hundar.
Jag tror jag ska följa den regeln.

 Jag delar min lägenhet med ett spöke. Nej jag skojar inte. Jag har ett spöke. Och Nej det är inte bara min spegelbind på morgonen som jag ser. Inte för att jag har sett något. Bara små snabba skymtar. Små fragmentsbilder. Men jag vet iaf. För man måste inte se allt för att man ska tro, eller hur?

Iaf, åter till ämnet. Mitt spöke gör sönder mina lampor. Hela tiden så går glödlamporna sönder. Mitt spöke flyttar också på mina saker. FAKTISKT! Mitt spöke för massa ljud på kvällarna, oftast slänger han något på balkongdörren... Ibland får jag också en stark känsla av att jag inte är ensam i lägenheten. En kväll när jag kom hem så var jag stensäker på att någon var där. Jag tände alla lampor och tittade överallt, men såg ingen. Känslan fanns kvar så jag tog mina grejer och stack. Pallade inte vara kvar.

Men det absolut värsta med mitt spöke är att det äter upp alla godsaker. Kakor och glass bara försvinner. Ungarnas godis också. Ibland kan jag få en snabb skymt i spegeln och se spöket framför mig, mumsandes på allt gott. Det värsta är att eftersom spöket är genomskinligt så ser det precis ut som om det är jag som äter allt... Skrämmande som fan .....:S

Mitt spöke är väldigt konstigt, för jag förstår inte vad det vill.